Förlossningsdepression
Det är ett ord jag bara har hört innan och som man har tänkt att det där händer inte mej. Jag är ju så medveten om mitt mående, så inte drabbas jag av det inte...
Vår prinsessa var allt annat än planerad när hon blev till. VI hade helt andra planer i livet, vi skulle ut och resa, plugga färdigt, sedan skulle vi köpa hus nånstans i Sverige där vi skulle bosätta oss. Sen, när vi var klara med allt det där om sisådär 3-4 år, då skulle vi börja fundera på bebis...
Det blev inte så, inte alls faktiskt... Utan att avsjöla för mycket kan jag berätta att vi blev med barn när det var som allra mest olägligt. Jag hade just börjat gå i terapi för mina upplevelser från barndomen. Denna terapi fick avslutas då man inte ska bearbeta sånt när man är gravid, då ska man endast satsa på bebisen.
När prinsessan hade anlänt blev jag väldigt nere. Det är ju verkligen inget ovanligt, och emellanåt mådde jag jättebra, så det var nog ingen fara. Det är ju en sån stor omställning i livet, så det är ju inte så konstigt om man är ledsen, och framförallt eftersom hon inte var planerad. Jag är en sån människa som vill veta saker. Jag vill kunna sätta ord på mina känslor, och kan det för det mesta, det har alltid varit min styrka i svåra stunder. Att jag har kunnat berätta för mina närmsta om vad som tynger mig. Denna gången kunde jag inte det. Jag kunde inte berätta för min man varför jag var ledsen, jag bara var det. Jag förklarade detta med att jag ammade och att det var riktigt jobbigt. Dessutom hände det mycket runt om oss, så jag intalade mig att det skulle bli bra när vi fick lite lugn och ro.
Tiden gick och vi fick det lugnare runtom oss, och jag tyckte att det blev bättre, ett tag. Prinsessan verkade oxå bli mer harmonisk, och det gjorde även mig mer glad.
När det hade gått ett bra tag, jag hade slutat amma, och inte hade inget att skylla på längre insåg jag att jag faktiskt inte mådde bra. Att jag nog verkligen behövde ta itu med min aproblem. Min prinsessa blev lidande på många sätt. Jag blev verkligen rädd för mina egna tankar och känslor. Min man blev även han lidande. Mina känslor började gå i cirklar. Jag mådde dåligt, tänkte dumt, mådde dåligt för att jag tänkte dumt, mådde ännu sämre osv... Detta fick mig att ringa min barnmorska som jag hade så stort förtroende för. Hon visste om det mesta och jag trodde verkligen att hon skulle kunna hjälpa mig. Sagt och gjort, jag ringde och bollen sattes i rullning... Hon är verkligen fantastisk min barnmorska...
Det är ungefär här jag befinner mig nu, psykolog är kontaktad, ska dit första gången om några veckor, då ska min barnmorska följa med, och så ska jag få träffa läkare...
Det var allt jag orkar skriva nu... men mer kommer, och om detta verkade lite rörigt så kommer saker och ting snart att benas ut...
So long..
Vår prinsessa var allt annat än planerad när hon blev till. VI hade helt andra planer i livet, vi skulle ut och resa, plugga färdigt, sedan skulle vi köpa hus nånstans i Sverige där vi skulle bosätta oss. Sen, när vi var klara med allt det där om sisådär 3-4 år, då skulle vi börja fundera på bebis...
Det blev inte så, inte alls faktiskt... Utan att avsjöla för mycket kan jag berätta att vi blev med barn när det var som allra mest olägligt. Jag hade just börjat gå i terapi för mina upplevelser från barndomen. Denna terapi fick avslutas då man inte ska bearbeta sånt när man är gravid, då ska man endast satsa på bebisen.
När prinsessan hade anlänt blev jag väldigt nere. Det är ju verkligen inget ovanligt, och emellanåt mådde jag jättebra, så det var nog ingen fara. Det är ju en sån stor omställning i livet, så det är ju inte så konstigt om man är ledsen, och framförallt eftersom hon inte var planerad. Jag är en sån människa som vill veta saker. Jag vill kunna sätta ord på mina känslor, och kan det för det mesta, det har alltid varit min styrka i svåra stunder. Att jag har kunnat berätta för mina närmsta om vad som tynger mig. Denna gången kunde jag inte det. Jag kunde inte berätta för min man varför jag var ledsen, jag bara var det. Jag förklarade detta med att jag ammade och att det var riktigt jobbigt. Dessutom hände det mycket runt om oss, så jag intalade mig att det skulle bli bra när vi fick lite lugn och ro.
Tiden gick och vi fick det lugnare runtom oss, och jag tyckte att det blev bättre, ett tag. Prinsessan verkade oxå bli mer harmonisk, och det gjorde även mig mer glad.
När det hade gått ett bra tag, jag hade slutat amma, och inte hade inget att skylla på längre insåg jag att jag faktiskt inte mådde bra. Att jag nog verkligen behövde ta itu med min aproblem. Min prinsessa blev lidande på många sätt. Jag blev verkligen rädd för mina egna tankar och känslor. Min man blev även han lidande. Mina känslor började gå i cirklar. Jag mådde dåligt, tänkte dumt, mådde dåligt för att jag tänkte dumt, mådde ännu sämre osv... Detta fick mig att ringa min barnmorska som jag hade så stort förtroende för. Hon visste om det mesta och jag trodde verkligen att hon skulle kunna hjälpa mig. Sagt och gjort, jag ringde och bollen sattes i rullning... Hon är verkligen fantastisk min barnmorska...
Det är ungefär här jag befinner mig nu, psykolog är kontaktad, ska dit första gången om några veckor, då ska min barnmorska följa med, och så ska jag få träffa läkare...
Det var allt jag orkar skriva nu... men mer kommer, och om detta verkade lite rörigt så kommer saker och ting snart att benas ut...
So long..
En annan blogg
Jag har ett tag känt att jag inte riktigt kan skriva vad jag innerst inne känner på min blogg. Det beror till största delen på att jag vet att det är många som läser den och de vet vem jag är...
I denna bloggen kommer jag inte tala om vilka vi är än, utan skriva av mig om mina tankar kring livet som mamma, men oxå berätta den nakna sanningen om mitt liv, min uppväxt. Och det är ingen fin historia, mina vänner.. Men ibland är det bara så att sanningen gör ont, den är ful och det är alltför många som blundar för sin egen sanning eller förtränger den...
Så, här kommer den nakna sanningen, inga floskler, inga lögner, bara sanning...
Läs, eller låt bli.. du väljer...
I denna bloggen kommer jag inte tala om vilka vi är än, utan skriva av mig om mina tankar kring livet som mamma, men oxå berätta den nakna sanningen om mitt liv, min uppväxt. Och det är ingen fin historia, mina vänner.. Men ibland är det bara så att sanningen gör ont, den är ful och det är alltför många som blundar för sin egen sanning eller förtränger den...
Så, här kommer den nakna sanningen, inga floskler, inga lögner, bara sanning...
Läs, eller låt bli.. du väljer...
